Jag känner ofta tyvärr att jag inte är bra på något. Jag har liksom ingen “skill”. Jag är ok på det mesta men inte mer än så. Då kan jag bli förbannad på mig själv och känna att jag inte åstadkommit ett skit i mitt liv. Vad fan har jag gjort i snart 34 år?! Vad kan jag egentligen?
Det är ju inte direkt någon egoboost att tänka så, men tyvärr är det alldeles för ofta jag gör det och OM jag någon gång är stolt eller glad över något som händer mig och jag vill berätta det- då känns det helt plötslig skrytigt?! Va? Fattar ni?! Jag tillåter inte mig själv att tala gott om saker jag gjort eller som sker i mitt liv för att jag inte vill att det ska uppfattas som drygt eller skrytigt.
Men jag ska säga er att jag är förbannat stolt över att jag vart med i Robinson! Det är det jobbigaste jag gjort i hela mitt li och jag är så himla glad att jag gjort den “resan”. Wow vad jag lärde känna mig själv under den tiden! Och vilka vänner jag fann- vänner för livet <3
Skulle jag göra det igen? Om du frågade mig då, under själva tävlingen- (vilket filmteamet faktiskt gjorde) så svarade jag “HELL NO“! Men så fort man kom hem och fattade allt, poletten ramlande ner och jag insåg det mäktiga jag vart med om, då kände jag att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att göra det igen. Sett trots att filmteamet och även Paolo säger att vår säsong var bland de tuffaste!
Där på plats var allt så vidrigt. Jag hade sjukt mycket och stora sår på benen som var infekterade till tusen- jag gick på tre antibiotikakurer under tävligen plus att jag skar upp hela knät under min första tävling som också det störde enormt och gjorde ont hela tiden, tänk er själva : sår+ saltvatten= AAAAJJJ! På mornarna fick jag bokstavligen skala av mig långbyxororna jag hade på mig om nätterna för att mina sår var så infekterade att varet torkade och gjorde att byxorna fastnade i såren!!! GAAAH!!!
Vi åt bara kokos om dagarna vilket rann rakt igenom kroppen. Vatten, salt och kokos var det vi hade fri tillgång till. Med andra ord vi hade vi bara det som var absolut nödvändigt för att överleva.
Smutsig var man- som bara den! Ingen dusch på 33 dagar (så länge var jag kvar i tävlingen). Detta var vardagen:
- Toabesöken var utomhus UTAN toapapper
- Ingen tandborste eller tandkräm
- Ingen dusch
- Ingen schampo, tvål eller annan hudvård
- Varken kam eller borste vilket ledde till att jag fick en dreadlock i skallen, HAHA!
- NADA rakhyvlar så man var jävligt het!
- Sov på marken. Fanns det någon hydda nån gång när vi bytte ö så kunde man sova där men de var så dåliga så regnet öste in. Man sov ute i ur och skur.
- Ingen mat
- Tävling var 3:e dag ungefär räknade vi ut men de resterande dagarna var full utav apati, total tristess och man trodde ibland att man höll på att bli galen.
- Vi fick aldrig veta vad klockan var eller vilken dag det var, bara det är helt sjukt att inte veta faktiskt?! Man vet ju ALLID vad det är för dag/tid !
Du såg dig inte i spegeln på hela tiden vilken blev en ENORM chock när man väl fick se hur man såg ut?! Jag tyckte att jag såg ut som en råtta! Så smal! Kinderna var helt insjunkna- jag minns att jag tyckte att jag såg helt sjuk ut. Såg ut som att jag inte lyft en hantel i hela mitt liv, haha!
Men jag var bra, jag var fanimej BRA i alla tävlingar och det var just på tävlingarna som jag sken upp, det var då jag taggade till. Tävlingarna var min grej- paktandet var verkligen inte min grej. Jag älskade varje sekund av just tävlingarna!!!
Nåja, nu har jag väl gottat mig nog i min prestation så det räcker och blir över, haha!
Ja, jag är stolt. Ja, jag är bra! Jag är faktiskt en bra tjej överhuvudtaget om jag får säga det. Får jag säga det ens? Japp, det får jag: JAG ÄR BRA!!!
Lite bilder från tiden på ön:
Jag blir så ledsen, inte på dig alltså, men på det där, att vi känner att vi är sämst om vi inte har gjort något
Vad ska vi ha gjort? och varför ligger vårt värde i vår prestation, varför kan vi inte bara känna att vi är grymma för att vi är till
Får samma ibland, som att min existens är helt i onödan, att jag slösat bort alla timmar jag fått.
Sedan inser jag att jag är grym och sprider glädje och awesomeness genom att bara vara jag (precis som du foxy lady) och då sträcker jag på mig igen
Tack för att du delar med dig, viktigt ämne!
Jag vet…det är sorgligt att det är såhär men jag vill med det här inlägget “belysa” ämnet lite. Jag är tyvärr en av dessa som känner såhär tillsammans med så sjukt många andra- som dig själv tex, som du säger.
Att “vara sina prestationer” känns som ett allt för vanligt tänk. Så sjukt för jag vet ju att jag är bra, att jag är en jäkla bra människa precis som så många andra därute men ändå ligger den där jäkla känslan och gnager.
Medvetenheten om detta gör i alla fall att jag jobbar på det och letar vägar att slå hål på de här inbillade tankarna som finns om mig själv. Yogan och meditation hjälper och är den största anledningen till att det går framåt 🙂 Det har gett mig ett lugn som jag inte känt förut, en mjukare inställning till mig själv och mitt jag. Det är underbart!
Det sjuka är ju att man är så jäkla bra på att coacha andra, peppa och motivera. Men när det kommer till en själv så brister det en aning.
Jag tror att många skulle må bra utav att ha en “coach/mentor” som kan vägleda. Att bara få släppa den lilla “coachen” i sig själv och få bli coachad/peppad av någon annan tror jag är mycket bra! Alla (enligt mig) behöver skulle må bra av att få lite vägledning ibland 🙂
Tack själv Veronica och du- jag hoppas vi ses på Allt för hälsan mässan 🙂