En tung jävla ”ryggsäck”!

Tankar från dagens yogalärarutbildning, varning för långt inlägg!

Jag vet inte om jag kommer att lyckas förklara överskriften på ett bra sätt nu men jag ska försöka.

Att hitta sin inre styrka, sitt jag, vara stark i det, inte ursäkta eller förlöjliga sig själv i situationer där osäkerheten smyger sig på. Jag har alltid “förlöjligat” mig själv i de situationer jag känt mig osäker i. Allt för att “safea”, för att kunna skoja bort min självupplevda “icke kunskap”.

Det har varit och är så enerverande att hamna i de fällorna om och om igen. Vad är jag rädd för egentligen?! Att ha fel? Nej för jag vill alltid lära mig och att få veta att jag kanske tänker fel gör mig bara nytta och jag utvecklas. Det kanske var en “”issue” när jag var yngre men inte nu. Eller?

Jag vet ärligt talat inte varför jag gör såhär? Nu sker det mer sällan än förr men ändå, jag blir så irriterad och ibland jävligt ledsen på mig själv när jag liksom trycker ner mig själv på det sättet.

Är det någon som känner igen sig?

Idag hände det igen. Förutom att jag bara kände mig kass hela dagen igenom så fick vi en uppgift som jag kände att jag inte riktigt greppande men alla andra verkade hajja vad som skulle göras. Vi fick en lång lunch för att lösa uppgiften. Jag kände snabbt en frustration över att inte helt förstå vad som skulle göras och PANG! BOM så kom tankarna:

• Va fan gör jag här? Jag kan ju inget?!
• Varför förstår alla andra i gruppen utom jag?
• Det här kanske inte är för mig trots allt.

Ok, ok jag vet att jag är på rätt plats, på rätt utbildning och mitt mål är fortfarande densamma men ändå kom de här tankarna!

När vi väl skulle presentera de vi gjort så hade jag ju fattar ändå. Vid den sista punkten jag skulle berätta om så började jag förlöjliga mig själv och med tillgjord röst läste jag upp de jag antecknat.

Vevve stoppade mig snabbt med: “stopp! Shhh, shh, sluta med det där. Redan vid första ansats så har du gått in med inställningen att du har fel, att du inte kan. Du kan ju visst! Du har visst fattat grejen. Så, läs nu på nytt utan att ha den inställningen”. So i did.

Jag kände mig så irriterad på mig själv där i det ögonblicket. Kände irritationen i form av att jag blev alldeles varm och lite ledsen. På mig själv alltså.

VARFÖR GÖR JAG SÅDÄR?! Gaaaah! Blir galen på det. Rikard är/var ofta på mig förut och frågade liknande som Vevve- “varför ska du alltid dumförklara dig Denice?”

När jag rotar bakåt har jag tänkt på att det kaaaanske kan ha något att göra med att kommer från en tuff uppväxt där jag alltid kämpat för att bevisa att jag är bra trots min bakgrund. Jag är någon trots min mammas misstag hon gjorde i unga dar som ledde till att vi barn hamnade hos fosterfamilj i fyra år. Att ständigt försöka bevisa något för allt och alla har varit min ständiga följeslagare.

Det har varit och är en tung jävla ryggsäck att bära på.

“Self empowerment” är något jag jobbat med länge i mig själv och är som ni förstår fortfarande väldigt aktuellt för mig. För mig som för många andra. Det här jag gör nu, målet att starta något eget framöver har tagit mig så lång tid att inse, övertala mig själv att jag kanske faktiskt fixar det?!

Det här ämnet ligger mig varmt om hjärtat och är något jag vill lägga mycket fokus på i mina framtida klasser.

Jag vet ju att jag är bra, att jag är unik (precis som alla andra) jag har kvalitéer som andra har lite mindre av och så vidare.

Den som alltid får mig tillbaka på banan igen är den här lilla killen <3 Jag vet att jag är en grymt bra mamma till Elmo, jag vet att han mår bra, att han trivs i sitt liv, med oss som föräldrar, i sitt hem.

Älskade Elmo, du har verkligen fått mig att växa, även om jag liksom du har mer växa att göra både på samma men även på olika sätt <3