En “ny” Denice…

Att gå tillbaka i mitt bildarkiv är och förblir alltid en del utav min”rehabilitering”. Nej, jag säger inte att jag är sjuk fortfarande men jag säger även att en aldrig blir helt frisk från sin ätstörning. Ibland behöver jag fokusera extra mycket på att inte tänka de dåliga tankarna. Det är mer sällan än ofta ska jag säga men i stunder av press, negativ stress osv kan de tankarna “pocka” på.

Varför de tankarna kommer just under stressade perioder? Jag vill understyrka att det är en stor skillnad på positiv och negativ stress.

Positiv stress kan för mig vara att jag har supermycket att göra men det är saker jag brinner för, tycker om, som bygger upp mig osv- samt att det ger mig positiv energi tillbaka, och att jag har mänskor omkring mig som känner likadant, är positiva och ger härlig energi.

Den negativa stressen kan vara att man har människor omkring sig som ger dålig energi, du har mycket att göra, är beroende utav andras insatser för att själv kunna göra ett bra jobb, du kan inte själv styra eller bestämma, det gör andra åt dig och pressen från folk runtomkring dig blir hög men du får inget tillbaka. Du blir tom, orkeslös, stressad, arg, ledsen osv.

Att mina “bulimiska” tankar kan komma tillbaka under sådana perioder har förmodligen att göra med att jag kan styra det (eller rättare sagt jag tror att jag kan styra det). Med styra menar jag att bullemin är “min”, den styr jag över. Ingen kan säga åt mig vad eller hur jag ska hantera den. Det är jag och ingen annan som bestämmer. Det känns då “skönt” att kunna kontrollera något, kontrollera mig själv, mitt matintag och välja själv. Det är oerhört destruktivt som ni kan  höra men så har jag tänkt förut.

Det var väldigt länge sedan jag hetsåt och spydde sist, så det är inget som är ett problem nu- jag ville bara förklara hur jag tänkt förr och att ibland under negativ stress kan dessa tankar komma att “knacka på dörren”. Skillnaden nu är att jag inte “öppnar den där dörren”. Jag hör knackningarna men låter det vara stängt. Det kan ändå vara oerhört jobbigt att bara höra knackningarna…men de blir svagare och svagare och förhoppningsvis försvinner de helt en dag <3

Bilden till vänster är tagen 2009, dagen innan min 2:a Bodyfitness tävling. Jag var bulimisk, deprimerad, självmordsbenägen och fruktansvärt olycklig. Jag hade ett stort, svart hål inom mig som ingen visste om för jag har aldrig berättat för någon…inte förrän nu och det hjälper mig otroligt mycket att berätta. Att våga. Det har jag inte gjort förut. Jag skäms inte längre. Säga vad man vill men mitt liv, hur tufft de än må ha varit så har det format mig till den jag är idag och idag älskar jag mig själv. Det har jag skrivit förut men det tål att skrivas om och om igen: Jag älskar mig själv!

Bilden till höger är som bekant från i somras, på min semester i Kroatien. Det är en lycklig tjej som lär sig varje dag att hon är bra, jävligt bra! Jag kan se på min nakna kropp utan äckel. Jag har bristningar, celluliter, inget sexpack på magen, knappt någon rumpa eller tuttar kvar och är så mycket mjukare i kroppen nu än förr, MEN jag mår så obeskrivligt mycket bättre <3 Det är fortfarande väldigt ovant för mig att känna såhär.

Jag har sedan 8:e klass avskytt min kropp,det var då jag började få mer kurvor och det var något jag inte kunde acceptera. Jag hade alltid varit en smal tjej, pojkaktig i kroppen. Men när kurvorna kom började den negativa spiralen. Jag har nypt mig själv i “fettet”, hårt så det har blivit blåmärken för att jag hatat mig själv och det jag såg i spegeln. Hemska hemska tanke, stackars stackars unga flicka. Det gör ont i mig att tänka bakåt…hur ung jag var när allt började och hur länge det fortgick. En hemsk destruktivitet har kantat mitt liv MEN jag har alltid lyckats dölja den med min ändå positiva personlighet, både på gott och ont. Dubbelt det där.

Jag har fått många mail när jag skriver om detta, frågor om hur jag tog mig ur det osv. Jag känner att det är svårt att svara på alla, att skriva min historia till alla. MEN, eftersom det har varit så många som har frågat så inser jag att det kan vara värt att skriva ner allt och sedan föreläsa om det. Jag har faktist “redan” fått förfråga och bokat upp min första föreläsning i ämnet. Den kommer att ske på nästa båtresa med “Hälsokicken” som jag var med på i somras om ni minns. Den resan kommer att gå av stapeln i Mars 2017, så om ni är intresserade av att höra hela historien (OCH träna med en massa härlig instruktörer såklart!), från uppväxt fram till nu så är ni varmt välkomna. Allt är inte spikat än så exakta datum vet jag inte men det kommer jag givetvis att skriva ut här så ni har möjlighet att hoppa på båten 🙂

Puss och kram på er!