Efter mitt inlägg gällande min “provocerande” yogavideo som jag lade upp häromdagen där jag även tog upp att jag varit sjuk i bullemi har jag fått många, många mail skickade till mig där tjejer och killar känner igen sig i min historia. Det gör mig främst oerhört ledsen såklart då jag absolut inte önskar någon den vidriga sjukdomen…ja jag kallar det för sjukdom för man är sjuk. JAG kallar mig i alla fall för sjuk- för de tankar, bilder och den uppfattning jag har haft om mig själv har varit riktigt, riktigt sjuk…det finns så mycker att berätta..
Jag har även förstått att flera utav er gärna vill att jag delar med mig mer utav den tiden…det är med blandade känslor jag gör det…dels för att det är något som jag inte berättat för någon- jag aldrig pratat om det, har alltid dolt det bakom “den duktiga träningstjejen Denice-Fitness”. I hela mitt liv har jag dolt det. Jag har alltid sett på min sjukdom som ett “misslyckande” från min sida. Ett stort misslyckande som skett (enligt mig) för att jag varit svag. Svag vill jag inte vara, svag får jag inte vara, svag har jag inte kunnat vara. Det har varit för mycket som hänt i mitt liv så jag har inte haft “råd” att vara svag mentalt. Men till sist rämnar alltihopa och, ja så var jag där ändå. Dit jag inte ville komma. Dit “bara svaga människor hamnar”. Jag skämdes. Jag skämdes enormt!
Missförstå mig inte nu, jag vet att det inte är så- jag bara delar med mig utav mina tankar, så som jag har tänkt hela tiden. Det handlar inte om svaga eller starka människor, givetvis inte men i mina sjuka tankar var det så. Mina tankar speglar inte på något sett en sanning, det var endast min sanning, vad jag trodde, tyckte och tänkte. Jag har alltid varit den som varit “stark” hållit ihop familjen, hjälp och stöttat vänner osv. jag kunde väl inte ha det jobbigt? Jag fick ofta kommentarer som:
“du som är så duktigt Denice, du pluggar, tränar för tävling och jobbar extra samtidigt som du har pojkvän, hur hinner du allt- Superkvinna ju!
-Du har det så bra Denice!
-Du är så snygg Denice du har väl inte ett problem i världen va?!
-Du har väl alltid varit vältränad så du vet inte hur det känns att må dåligt över sin kropp.
-Du har ju allt Denice, så positiv och glad!
-Du som tränar så mycket och äter så bra hela tiden, har du inga fel och brister?!.”
Jag ser det nu såklart. Jag kan se och bena ur mitt beteende till små,små molekyler. Jag ser mönstret och det gör ont. Det tog väldigt lång tid för mig att inse att jag faktiskt var sjuk. Det tog flera, flera år.
Jag vet inte riktigt hur eller vad jag faktiskt ska skriva om det här? Jag tänker mig att det kan komma lite “pö om pö”? Eller? Min blogg vill jag ska ge inspiration och inte göra så ni deppar ihop. Men jag ser att det är viktigt. Jag har gläntat på dörren lite och det kommer mera men jag behöver göra det på mitt sätt- vad det nu är? Haha, få spåna lite mer på det här hur jag ska få fram det jag vill förmedla. Ni får gärna tipsa mig om hur jag kan göra det här på bästa möjliga sätt 🙂
Det finns som sagt så mycket mer att berätta men det är här jag behöver bestämma mig för hur mycket/lite jag kan dela med mig.
Eftersom att problemen med ätstörningar i allra högsta grad tyvärr lika aktuellt nu som då när jag var sjuk så känner jag ett ansvar. Ett ansvar att dela med mig till er…kan jag hjälpa någon, en enda person så är det värt vartenda ord jag skriver här, vartenda ord som kommer ut ur min mun om någon frågar.
Jag kommer att skriva om det, jag lovar, jag vet bara inte riktigt hur…än. Jag har fått frågan om att föreläsa kring detta men jag vet inte riktigt. Det är stort för mig, lite för stort kanske och jag blir lite rädd att öppna upp så mycket, att öppna upp det sår som jag så varsamt plåstrat om, låtit vila, inte tittat på…inte sett på ärren de gett mig. Hmm, ja det här tål att tänkas på, verkligen.
Det är stort…men vet ni, det här kan också vara “meningen“. Jag tror att allt har en mening, tänk om det faktiskt är så att jag nu funnit meningen med varför jag behövt gå igenom detta helvete- kan det vara för att få dela med mig till er? Kan det vara för att jag kanske ska få kunna göra en skillnad för någon, hjälpa någon, visa att det går att må bra, att det går att faktiskt må helt fantastiskt!? Det vill jag tro <3<3<3
Jag vet att många utav er inte ville skriva eller komentera här i bloggen för att ni vill vara anonyma men jag vill att ni ska veta att ni ÄR anonyma. Skriv bara ett “låtsasnamn” när ni kommenterar för jag vet att era kommentarer i sig kan hjälpa andra så är vi fler som ger kärlek<3
Mycket kärlek är det nu, mycket hjärtan <3 och så är det Måndag 🙂
Med detta inlägg startar jag veckan och känner mig så oerhört glad och tacksam, tacksam för så mycket!
